Snodde ihop lite ord till en historia åsså ini ugnen ;-)

En kär vän till mig LillaIngrid som jag har nämnt i tidigare inlägg
hon tipsade om en man som sökte livsberättelser från människor som kommit ur missburket.
Å sånt gillar jag....:-)
Så jag kastade mig över upgiften och slängde ihop känslor, tankar och ord.
Detta är tänkt att OM det kommer med förstås vara med i en bibel.
Så här skrev jag:

Hejsan Roul!

Ingrid Lunderquist tipsade mig att skriva till dig.
Kanske du kommer att gilla vår historia eller inte...eller gillar den gör du nog! ;-)
Får den plats i bibeln är en annan sak...nå väl nu börjar jag berätta....okej?
Det är min totala fasta övertygelse att Gud alltid ser ner på oss med kärlek, förfäran, skratt och omsorg.
Han väntar på oss, när vi inte längre kan tysta skriket i vårat hjärta efter mer.... efter honom.
Då börjar han agera med kraftfull..Han väntar tills vi börjar leta..då låter han sina dominobrickor att börja falla...fram till dig.
Jag tänker berätta historien om hur jag å min man fann vår väg till Gud, hur vi famlat i mörkert efter den dära tunneln som skulle leda till ljuset.
Vi träffades i busskuren uppe i norrland.
Han var på genomresa men uppvuxen i Boliden..
åren hade gått sen han bodde där..
Fängelsebesöken många och mycket skit i mörkret hade omslutit honom.
Jag var så trasig av drogande..av rastlöshet och rotlöshet...
Hade rest runt så mycket i jakten på festen, staden,vännerna, pojkvännerna, drogerna....
Inget fyllde det dära hålet i bröstet...så mörkt... å det blev större och större..misären och förnedringen total...
Han satt där bland en massa andra vänner..Jag såg honom direkt...klick!!
Vi började prata...vi delade en flaska starkvin..efter två timmar sa jag till honom: Nu är du min pojkvän.
Det är 8 år sedan... Vi förlovade oss med billga ringar i tyg för tio kr styck efter 2 veckor.
När vi möttes så var vi så trasiga... så less missbruks livet.
Men vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss ur det.
Hur gjorde man....
Vi söp , vi slogs, vi bråkade , vi stal...
Vi trampade vatten tills det inte gick längre.
Jag försökte dränka mig i älven när isen brutit upp för jag orkade inte längre.
Det blev startskottet.. att det inte längre gick att förneka det dåliga måendet.
Jag hade några år tidigare fått höra talas om Lillvik, LP´s kvinnohem.
Dit ska jag!! Det var dit och inget annat.
Soc beviljade mig en månad för dom trodde inte att jag skulle klara det.
Å sen var jag ju 34 år och för gammal........:-/
När jag åkte till kvinnohemmet åkte Maken in på kåken för sista gången.
Sen sökte han till Torpahemmet även det LP´s.
Vi började vår stappalnde väg mot Gud....det tog drygt en månad innan jag böjde knä, kapitulerade i totsl kärelk till Herren.
Maken kom efter.....
Jag har inte ångrat mig en sekund att jag bytte liv från mörker till ljus.
Gud har väntat på mig, på oss!!
Vägen ut missbruk har inte varit lätt...Men inte ens min sämsta dag som frälst kan vara sämre min bästa dag som drogad.
Jag har ett liv i upprättelse. Gud har förlåtit mig.
Å Maken böjde knä och kände hur tårana började rinna och hur Gud tog bort hans tunga ryggsäck av ångets han burit i så många år.
Vi är idag frälsta sen 7 år tillbaka och drogfria, inte ett återfall!
Gud har upprättat oss så att idag är vi tillbaka på hemmen och jobbar själva med våra olyckssystrar och bröder.
Gud är god! och förlåtande!!

Amen

Så detta snodde jag ihop och bara skickade iväg...
Tänker man förlänge så kan luften går ur å man ballar ur.
Vad tycker du?
Nå det spelar ju ingen roll för jag har ju redan skickat det!!
Tjing!!