Som en trasmatta av känslor...

Vet du vad som slår mig...,
som en kärleksfull gummiklubba i bakhuvudet!
Att mina känslor lever å frodas..,
slingrar runt mitt hjärta likt en vacker murgröna...som glittrar.
När jag äntligen släppte den stenhårda mask som "skyddade mig"..
Den sprack i miljoners bitar....
Fanns inget lim i världen för att laga detta.
Fanns ingen hand som ville ta i bitarna ens..
När allt det innersta som fanns var naket...Öppet för beskådan..
Då började mina känslor spira...som små babygroddar.
Så nu när jag hör kanske en text, en bild...något på tv..
får höra om något som berör mig i glädje eller sorg...
Ja då känner jag mina känslor vibrera och mina ögon tåras.
Förut var det kruttorrt där...
Mina känslor var trasiga som en söndersliten trasmatta......
det fanns bara slut på känslorna..det droppade känslor ut i intet.
Men nu under dessa senaste 5 åren så har det börjat vävas ihop.
Mina tårar som rinner ger mej en stolhet över mig och mitt jag.
För såg jag det som det största beviset på svaghet..Det äcklade mig.
Tårar fick mig att se på människor som dom visade svaghet.
Som jag sagt förr.Tårar och snor var det värsta jag visste..
Nu ÄLSKAR jag att känslor visar mitt å andras innersta jag..
Jag vill kramas, å strycka din kind...
För ville jag slå hårt.. å knuffa bort dig..
Nu har mina känslor flätats till det vackraste mönster...
Å mönstret växer å växer...
Tack Gud för at jag känner....
AMEN..