Barndomsminnen

Dom är så fina, så dom får stå i trappen.
Inredning skola vara med glimten i ögat.
Den vita ponnyn,en precis lika hade jag när jag var
en tösabit på typ 3 jordsnurr...
Jag drog runt på den överallt...det var den å jag mot världen!
Men en vacker dag så ser jag grannens tax Lotta ta sikte..
Hon lubbar över gatan hugger tag i min ponny..
skaka,skaka,tugga tugga...DÖD!!!
Hon bet sönder hjulen å ett öra...
Åååå Buäääähhhhhh!! jag var otröstlig!
Där stod jag i mina bruna pippilotter,knallgula träskor.
Mamma hade sytt fast röda hjärtan på knäna..
Men vad hjälpte det!! Ponnyn var ju pajjad..
Tårarna sprutade å snoret rann.. hulkandes!!
Så mina grannar intog beredskapsläget och
finkammade gatan, i panik... till slut
fann någon en grön av samma Ponnymodell..
Men det blev aldrig riktigt samma...
Men sen nu har jag funnit en likadan, trettiosex år senare!
Så denna ska få hänga med ett tag! Varför inte lixom.?
Jag kanske inte kommar att dra runt på den...
Men det ska få stå i trappen med ankan...
Galet, javisst... Men med glimten i ögat!!!