Dallas staket!!

När det var dags för jag å Maken att träffas första gången sedan jag kommit till kvinnohemmet. Å han själv hade kommit till sitt behandlingshem.
Då, där, var det dax å träffas. Våra behandlingshem skulle mötas.
Vi var väl spända på å träffas, lång tid hade gått, å vi hade ju varit drogfria ett tag.
Men den största grejjen var att maken fått nya tänder dagen innan. Å under vår tid i missbruket så hade han ju några gluggar...
Nå det var spänt..
Jag stod till ingången i Mullsjös Pingstkyrka. Jag ser bussen stannar killarna kliver ut. Jag ser Maken komma ut,in..mot mig..
Å då där ser jag han skiner upp och ler. Som det värsta vita dallasstaketet runt South Fork. Fullt med tänder..STORA.. vita..öhh vackra??
Jag stannade i steget..Jag frös i mitt leende. Mina ögon stirrade på Makens garnityr.
Likt en skrämd duva i strålkastarljuset..mot döden.

Maken har senare upplyste mig om att minen min var obetalbar.
Nå tillbaka till denna sekund.....
Detta var såååå mycket tänder,så att läpparna och kinderna hans hade inte vant sig.
Läpparna fastnade uppe på tandköttet. Läpparna kunde liksom inte omsluta munnen för det var så mycket där.
Under denna kväll så fastnade min blick heeela tiden på detta leendet. Jag ryckte, jag slet, jag knackade..jag frågade ut Maken: om tandläkaren verkligen varit legitimerad.
Jag frågade han om han kunde gå tillbaka dit och fråga om dom kunde slipa dom smalare,putsa ned dom.

Så under natten sov jag oroligt.
Dagen efter ringer Maken å han känner ju mig rätt så väl.
-Jaha har du drömt mardrömmar i natt nu?
-Joo pep jag....Å vet du vad det värsta är??
-Nä svarade maken lugnt.
-Joo det är att jag inser hur ytlig å fåfäng jag är..pep jag vidare.
Han skrattade gott åt sin blivande fru
Å sa att när musklern å sånt anpassat sig så skulle det bli bra.
Å se det blev det,nu är allt i symbios
Å han har värsta stimorol leendet.
Ja å jag är väl lika fåfäng än i dag, men försöker stilla mig...;))